Vackra strofer från Caspar Johannes Boye, att tänka på när vinterns bistra vindar river i äventyrarens trasiga kläder:
1.
Djupt sjunker året i sin gång,
Snart sköflas äng och lund;
Farväl med all din lust och sång,
Du korta sommarstund!
2.
Snart suckar vinterstormens röst:
Allt vissnar och förgår!
Allt vissna må, jag vet en tröst,
Som evigt dock består.
3.
Guds allmakts arm förkortas ej,
Hans visdom far ej vill,
Fast dagen kortas af, o nej,
Fast natten växer till!
4.
Och gulnar hvarje blad på kvist,
och vissnar varje strå,
Guds kärlek, jag det vet för visst,
Den skiftar icke så.
5.
Jag vet, hvar hoppet grönskar,
ja,
När allt förbleknar här;
Min Goels träd på Golgata
En evig krona bär.
6.
Försvinna må vid löfvens fall
Hvart blomster, nyss så skönt;
Min tro på honom rädda skall
Sitt hjärteblad friskt och grönt.
7.
Han lofvar mig en evig vår,
Trots vinterstorm och död;
Ty lifvet fram ur grafven går.
Så lifvets furste bjöd.
Caspar Johannes var präst på artonhundratalet. Han föddes i Trondheim men flyttade till den smutsiga staden Köpenhamn 1810. Caspar Johannes var också en stark diktare, och skrev flera tragedier för teater. Dock bad han teatrarna utelämna hans namn vid uppsättningar, av hänsyn till sina församlingsmedlemmar. 1853 dog Caspar Johannes i kolera.
Dybt hælder året i sin gang är den danska originaltiteln, översättningen ovan är gjord av Carl
Bernhard Philonegros Wadström. Jag gillar det namnet, men det är en annan historia.
Bit ihop under köldens tid, äventyrare! Det kommer en vår.
