I met a traveller from an antique land / Who said: Two vast and trunkless legs of stone / Stand in the desert. Near them, on the sand, / Half sunk, a shattered visage lies, whose frown, / And wrinkled lip, and sneer of cold command, / Tell that its sculptor well those passions read / Which yet survive, stamped on these lifeless things, / The hand that mocked them and the heart that fed: / And on the pedestal these words appear: / ”My name is Ozymandias, king of kings: / Look on my works, ye Mighty, and despair!” / Nothing beside remains. Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare / The lone and level sands stretch far away.

May I offer you something to go with the food?

Ett äventyr bör avnjutas (och diskuteras) under stillsamma former i en bekväm miljö. Inget i närmiljön får störa berättelsens gång eller på något sätta ta udden av äventyrets clou. Därför äter vi alltid våra klubbmiddagar på samma restaurang, vid samma tid och med samma vördnadsfulla andakt. Endast äventyret är nytt.
Något som nämndes under den senaste sittningen med Äventyrsklubben är historien om Molotov-cocktailen. Molotov-cocktailen, som är det bästa som hänt den upprörda folksamlingen sedan högaffeln, är inte döpt för att hedra den sovjetiske utrikesministern Vyacheskav Molotov. Snarare tvärt om. När Sovjet i november 1939 invaderade Finland så användes clusterbomber för att tämja de finska lejonen. Dessa kallades finurligt för Molotovs bread baskets.

På samma sätt som Sovjet fick se sig besegrade i kriget mot Finland fick man även se sig slagen i den humoristiska gengren när Finländska soldater började bära Molotovscocktails i sina byxlinningar. A drink to go with the food, så beskrev de Finländska soldaterna sitt nya grymma vapen. Och Molotov? Han ogillade skarpt namnet på sin nya "drink".

"Few romances can ever surpass that of the granite citadel on top of the beetling precipices of Machu Picchu, the crown of Inca Land."

- Hiram Bingham

Snart suckar vinterstormens röst

Vackra strofer från Caspar Johannes Boye, att tänka på när vinterns bistra vindar river i äventyrarens trasiga kläder:

1. Djupt sjunker året i sin gång, 
Snart sköflas äng och lund; 
Farväl med all din lust och sång, 
Du korta sommarstund! 

2. Snart suckar vinterstormens röst: 
Allt vissnar och förgår! 
Allt vissna må, jag vet en tröst, 
Som evigt dock består. 

3. Guds allmakts arm förkortas ej, 
Hans visdom far ej vill, 
Fast dagen kortas af, o nej, 
Fast natten växer till! 

4. Och gulnar hvarje blad på kvist, 
och vissnar varje strå, 
Guds kärlek, jag det vet för visst, 
Den skiftar icke så. 

5. Jag vet, hvar hoppet grönskar, 
ja, När allt förbleknar här; 
Min Goels träd på Golgata 
En evig krona bär. 

6. Försvinna må vid löfvens fall 
Hvart blomster, nyss så skönt; 
Min tro på honom rädda skall 
Sitt hjärteblad friskt och grönt. 

7. Han lofvar mig en evig vår, 
Trots vinterstorm och död; 
Ty lifvet fram ur grafven går. 
Så lifvets furste bjöd.

Caspar Johannes var präst på artonhundratalet. Han föddes i Trondheim men flyttade till den smutsiga staden Köpenhamn 1810. Caspar Johannes var också en stark diktare, och skrev flera tragedier för teater. Dock bad han teatrarna utelämna hans namn vid uppsättningar, av hänsyn till sina församlingsmedlemmar. 1853 dog Caspar Johannes i kolera. Dybt hælder året i sin gang är den danska originaltiteln, översättningen ovan är gjord av Carl Bernhard Philonegros Wadström. Jag gillar det namnet, men det är en annan historia.

Bit ihop under köldens tid, äventyrare! Det kommer en vår.

Chaibou Aerou

Journey to the centre of... Russia

I följande artikel från den fantastiska hemsidan EnglishRussia.com (som tidigare hade den lite krystade sloganen; Because something interesting happens in a fifth of the world everyday) berättas det om en expedition som färdas längs The Great Northen Route i ett försök att upprepa det Khanty och Komifolken gjort i tusentals år - nämligen att transportera sig från Rysslands geografiska center till dess västra utkant. Khanty och Komifolken gjorde det för att byta fisk, päls och redskap, vetenskapsmännen gör det nog mest för att träffa salongsberusad ursprungsbefolkning om man får tro de bilder som finns i artikeln. Väl värd en läsning.

http://englishrussia.com/2012/01/24/expedition-great-northern-route-on-snowmobiles-to-the-center-of-the-ussr/

Snugg fit.