I Viktorovs briljanta inlägg om Speke och Burton ska den eviga frågan om Nilens källa avgöras i en debatt. Att avgöra en fråga eller dispyt, ofta med motiveringar som främst var av emotionell och romantisk natur (äventyrsresande kunde med sann passion och övertygelse argumentera för att Nilens källa var just den sjö som var formad som ett kvinnosköte) med en sådan duelliknande tillställning kan kännas främmande för oss. Ännu mer dramatiskt blir det när man tänker på att juridiska tvister långt in på 1500-talet kunde avgöras med värjan.
le coup de Jarnac
Som exempel kan nämnas att den sista juridiska duellen i Frankrike genomfördes 1547 inför ögonen på kung Henrik II. Duellanterna var François de Vivonnes, seigneur de la Châtaigneraie och Guy Chabot, sieur de Jarnac. Platsen för duellen var Saint-Germain-en-Laye och Jarnac avgjorde striden med en så kallad hemlig stöt som han lärt sig av sin fäktmästare - en stöt som siktade mot motståndarens oskyddade knäväck. Stöten blev senare känd som le coup de Jarnac. Châtaigneraie fick ståendes med ena knät i marken höra hur Jarnac bad honom se striden som förlorad, något som han självklart vägrade. Jarnac utförde återigen sitt patenterade utfall och skar genom Châtaigneraie andra knäveck varpå Châtaigneraie föll till marken. Jarnac rusade upp till sin till synes avväpnade motståndare och bad honom erkänna att han ljugit för kungen och för Gud. Châtaigneraie teg och svarade med ytterligare ett utfall som Jarnac enkelt undvek. Trots Jarnacs vädjan till Henrik II att avbryta duellen var kungen overksam. Och Châtaigneraie vägrade självfallet att motta någon form av hjälp. Först när Jarnac tagit sin motståndares vapen och återupprepat sin vädjan förklarade Henrik II honom som segrare. Châtaigneraie, ursinnig och vanhedrad slet av alla bandage som placerades över hans sår - samma sår som några dagar senare dödade honom och den juridiska duellen i Frankrike. Duellerande fortsatte men enbart i form av hedersduellerande adelsmän emellan.
En mer samtida duell mellan Aldo Nadi och Adolfo Contronei. Som synes glömmer den frustrerade Aldo Nadi (närmast kameran), som var en yngre och mer erfaren tävlingsfäktare än sin motståndare men samtidigt en oerfaren duellant helt av att inta sin italienska grundställning i sin iver att komma åt Contronei.
En mer nutida duell är den mellan italienarna Aldo Nadi och Adolfo Contronei. Adolfo Contronei var en journalist och fäktkritiker som uttryckt i Nadis tycke negativa kommentarer om dennes fäktstil. Något sådant går förstås inte att tolerera med för en fäktare med flertalet medaljer från OS under bältet. Duellen var ett faktum. Scenen för duellen valdes till stallarna vid gallopbanan på San Siro i Milano. Contronei's erfarenhet syntes tydligt då Nadis första utfall gav honom en touché, vilket i tävlingssammanhang hade givit honom poäng fast i duellen blev det inte ens en skråma och Contronei utnyttjade tillfället och gav honom en rispa på underarmen. Detta var annat än det tävlingsfäktande som Nadi var van vid och han svor för sig själv när läkaren förband såren. Duellen pågick länge utan att Nadi vågade sig på ytterligare attacker. Han vägrade även att godta förslaget på att avbryta duellen från motståndarens sekundanter - ett klart brått mot dåtidens duelletikett. Men till slut bestämde sig Nadi för att gå till attack - motståndaren var fysiskt och psykiskt uttömd och den överlägsna minen från duellens inledande skede var som bortblåst. Nadi insåg att han skulle kunna skada, ja till och med mörda Contronei men i stridens hetta var det egalt. Men innan han han göra ett utfall reste sig Contronei ur garde och tog värjan i vänster han och den förvånade Nadi's högerhand i sin.
"Äsch! Nu har jag fått nog! Tack så mycket!" utbrast Contronei.
Nadi förundrades efter duellen över hur han hade kunnat träffa sin motståndare så mycket utan att göra någon större skada. Vi i äventyrsklubben är mer förundrade över hur det är möjligt att de båda senare på kvällen delade en flaska Champagne.
/Rafael
