Just to good to be true

I det senaste utskicket från Svenskt miltärhistoriskt bibliotek SMB berättas det om en svensk vid namn Thord Ivar Hallström. Han levde osannolikt liv och berättelserna om hans eskapader är ofta av karaktären "för bra för att vara sant". Hans livshistoria är så intressant och häpnadsväckande att jag måste delge er den.

Född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm, han blev tidigt skoltrött och anmälde sig därför till handelsflottan. Efter ett antal år hamnade han år 1895 i Sydafrika där han tog värvning i den brittiska armén. Där deltog han i flera fälttåg, bla Andra Boerkriget samt flera fälttåg in i de dåvarande tyska kolonierna i sydöstafrika (kolonier som Tyskland fick lämna ifrån sig vid Versaillefreden 1918).

En ung Thord Ivar Hallström då han tog värvning i den brittiska armen.

Under sin tid i Sydafrika ska Ivor Thord-Gray (han döpte om sig efter att ha flyttat utomlands) ha träffat förlagan till Edgar Rice Burroughs figur Tarzan. Då en flock babianer härjade på plantage i omgivningen så fick Ivor uppdraget att ta hand om babianplågan. Flocken jagades in i en dalgång väl där började individerna i flocken att klättra upp för väggarna. Alla utom en hårlös lite unge som visade sig vara ett människobarn som försvunnit från trakten några år tidigare. Ivor ska några år senare ha berättat historien för en reporter.

Under sin första tid i brittiska armén blev Ivor Thord-Gray befodrad till ryttarmästare. Han anslöt senare till franska främlingslegionen 1909, slogs på italienarnas sida vid strider i och kring Tripolis 1911 och i Kina 1912 under Sun Yat-sen innan han for till Mexico för att delta i revolutionen sida vid sida med Pancho Villias 1913 (han bytte senare sida och blev överste i den mexikanska armen).

Vid första världskriget deltog han i den brittiska armén på västfronten och utnämndes till major den 28 oktober 1914. Efter en kort sejour i den kanadensiska var han generalmajor i den Vita armén i det ryska inbördeskriget. Under sin tid i Ryssland hann Ivor med att bli utnämnd till Kosack, få fem ryska ordnar och ett ärftligt ryskt adelskap.

På bilden syns Ivor under sin tid i ryska armén. Medaljerna är främst brittiska och ryska.

1920 lämnade Ivor Ryssland och 1925 flyttade han till där han blev amerikansk medborgare och sedermera generalmajor i den amerikanska armén. Totalt så stred Ivor under inte mindre än 13 (!) olika fanor, anmärkningsvärt nog aldrig den svenska.

Om ni tycker att det låter som att Ivor haft ett späckat schema bör ni tänka om. Han hann bland annat bli världsmästare i bågskytte två gånger bland annat 1927, multimiljonär och han har skrivit flera böcker. Han tillbringade somrarna i Furusund utanför Stockholm och stötte där på Astrid Lindgren och sägs ha inspirerat henne i delar av hennes arbeten.

Den här bloggposten är ju förstås inte nog för att täcka hela Ivor Thord-Greys livsgärning på ett tillfredsställande sätt. Därför rekommenderas två böcker om hans liv:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185705136

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185705128

God läsning!

Know thy enemy

Vid tidpunkten för den den här filmen (1940) försåg några av de största företagen i USA Hitler med materiel, oavsett mot vem han förklarade krig. Henry Ford hade redan levererat bilar till de nordafrikanska upptågen, han hade också tagit emot en nazistmedalj, Grosskreuz des Deutschen Adlerordens - för prominenta utlänningar som ansågs välvilligt inställda till tredje riket. Henry donerade också årligen 50,000 dollar årligen till Hitler. Ethyl Corporation, som grundats av General Motors, framställde oktanboostern som Luftwaffe använde i sitt bränsle, bränslet som American Oil glatt pumpade in. Ett annat av General Motors dotterbolag, Adam Opel, byggde de första jetmotorerna som Luftwaffe använde mot de allierade, och General Motors blev också kompenserade för de skador som uppstått vid bombningar av dotterbolaget mot slutet av kriget. Davis Oil smög ut kvicksilver från Mexico och sålde till både Japanerna och Tyskarna, kvicksilver var nämligen en viktig komponent i tändhatten på viss ammunition. Detta är bara ett axplock av exempel på hur amerikanska företag profiterade på andra världskriget. Var det egentligen så konstigt att man från amerikanskt håll väntade så länge med att gå in i kriget?

Talet i filmen Diktatorn användes av Hoover som ett starkt bevis för att Chaplin var kommunist. McCarthy fortsatte förföljelsen och efter en resa till Europa 1952 nekades Chaplin återinträde i USA. Charlie Chaplin, landets sanne fiende? Eller Charlie Chaplin - vänstersympatisören på vilken den nya världsordningens härskare kan projicera sin egen rädsla och skam? Kommunisten?

Moon over marin

Valet 2010 är till sin ända och vi på äventyrsbloggen har tänkt att krama ur det sista lilla ur falnande valhysterin. Vilken politiker är mest äventyrslysten och skulle bäst klara av leda en expedition till Amazonas källor?

I den svenska politikerfaunan, där äventyrserfarenhet likställs med genomförd värnplikt så kan äventyrsbloggen rapportera att Fredrik Reinfeldt har tjänstgjort som Lapplandsjägare (vi som trodde att Norrland var en buffertzon), Göran Persson som handräckningsman, Jan Björklund är som vi alla vet major och Olof Palme var reservofficier. Ingen av dessa räcker dock ända fram.

För vinner gör en annan politiker, nämligen Robinson-Jan Emanuelsson som under mandatperiod 2002-2006 satt i riksdagen för S. Att tillreda ett palmhjärta är A och O för en äventyrare och en central del i Äventyrarpraktikan och där är de får som slår Jan på fingrarna.

Ur ett internationellt perspektiv så har äventyrsklubben en favorit över alla andra, nämligen Sir Winston Leonard Spencer Churchill.

Vadå, den korrpulente, ständigt salongsberusade kedjerökaren från Oxford som stämde i bäcken när nazisterna knackade på dörren? Ja, precis han. Som yngling spenderade han en tid i den brittiska koloniala armen och besökte då Peshawahr i nordvästra Pakistan. Brittiska soldater var ständigt utsatta för attacker utförda av fanatiker (dåtidens terrorist) och Churchill beskriver en av attackerna så här i sina memoarer:

"En man var skjuten genom bröstet och blodet strömmade; en annan låg på rygg, sparkade och vred sig. Den engelske officeren snurrade runt alldeles bakom mig med ansiktet som en blodig massa och ena ögat borta. Ja, nog var det ett äventyr."

Walk in the park

Den 34-åriga äventyraren George Stafford har gjort det ingen människa före honom lyckats med. Han har tagit sig till fots från Amazonas källa till utloppet i Atlanten i Brasilien, en sträcka på totalt 650 mil. Det hela tog honom 28 månader att slutföra. Efter fem månaders vandring så stöter George på den Peruanske skogsarbetaren Gadiel Cho Sanches Rivera som av oro för Georges liv bestämmer sig för att guida honom genom de närmsta milen som vimlar av beväpnade knarkkarteller, fientliga stammar och diverse giftiga djur. Men de båda äventyrarna blir goda vänner och Gadiel bestämmer sig för att följa George hela vägen!

Läskande nära havet (åtta mil), med en dags vandring kvar så känner George enligt sin blogg att han börjar somna samtidigt som han går. Han beskriver det som en liknande känsla då man somnar vid ratten. För att vila bestämmer han sig då för att lägga sig vid vägkanten i 20 minuter. Då börjar andra symptom att visa sig, bland annat så börjar det klia över hela kroppen. George har drabbats av en attack och är nära att få avbryta hela äventyret. Han minns vagt hur han hör sin PR-ansvarige berätta för BBC Breakfast att "He is in no position to talk". Men efter ett tag så lägger sig symptomen och efter en natts sömn kan han fortsätta. Den 10 augusti, efter 860 dagar så når Gadiel och George sitt slutgilltiga mål. Amazonasfloden är besegrad!

Ett sävstrå vajar för vinden

När valslöjan väl fallit visade det sig att ungefär var 20e svensk tycker att vårt samhälle ej ska bygga på idéer kring medmänskligt och människors lika värde. Medan vi på äventyrsbloggen slickar såren så tröstar vi oss med historier om människor som inte styrs av fördomar och ej accepterar allmänna sanningar.

Vi vänder oss åter till Heyerdahl för vägledning. På sin första Ra-resa ville Thor få med så många nationaliteter som möjlig på sävbåten Ra. Eftersom målet med resan var att visa att förutsättningarna fanns för att det skulle kunna ha funnits kontakter mellan Afrikas och Amerikas forna civilisationer så fanns det ett symboliskt värde i att visa att människor av olika ursprung och nationaliteter och olika ideologier och religioner kunde genomföra en sådan resa.

Med på båten fanns

Thor Heyerdahl från Norge

Abdullah Djibrine från Tchad

Carlo Mauri från Italien

Santiago Genoves från Mexico

Norman Baker från USA

Georges Sourial från Egypten

Jurij Senkevitj från Sovjet

Båten seglade under FN-flagg med alla resenärernas nationsflaggor representerade. Villkoret från FN var att flaggorna skulle hänga på rad så att ingen annan flagg hängde över en annan.

Inte ens när Thor ska ordna utresetillstånd för båtbyggarna från Tchad och stöter på en byråkratisk köttkvarn så tummar han på sin medmänsklighet utan konstaterar irriterat att:

"Schack och matt smällde jag igen hotelldörren bakom mig och satte på fläkten för full orkan. Imorgon var det söndag. Jag var fly förbannad och satte mig på sängkanten och skrev i min anteckningsbok: Hopplösa vanvett. Men denna parodiska tingens ordning kommer inte från Tchads negrer, de är i grundens kloka, förunderligt okomplicerade människor, det jag ser är en vrångbild av oss själva. Afrikas kultur var inte sådan, det är vi som lärt dem detta nya levnadssätt."

Bloggen gillar Thor för Thor påminner oss om människans goda sidor nu när vi behöver det som mest.

Framgångar - Kvinnor

"The deity of success is a woman, and she insists on being won, not courted.
You've got to seize her and bear her off, instead of standing under her window with a mandolin."

- Rex Beach

Äventyrsskildringar börjar ofta med ett flådigt citat. Frågan är om inte detta, som inleder Roald Amundsens bok Sydpolen är ett av de märkligaste. Det säger väl mer om de två männens kvinnosyn än om deras inställningar till eventuella framgångar.

Äventyrsklubben står hellre under fönster med mandoliner om ni undrar.

"It was so overwhelming to find those sunglasses, which we had all been able to imagine so well after Albanov's description"

I somras hittade en grupp ryska äventyrare en loggbok, skelett och andra artefakter som nu har kunnat fastslås ha tillhört den ödesdrabbade ryska expedition som under ledning av Georgy Brusilov försökte hitta en farled genom Nordostpassagen 1912. Skeppet de färdades i, St. Anna frös fast i isen och drev ut till havs, där expeditionen genomled och överlevde två vintrar. Endast två medlemmar, bland annat den i rubriken nämnde Valerian Albanov av expeditionen överlevde sedan de lämnat det dödsdömda skeppet för att söka hjälp, emedan ödet för resten av expeditionens 22 deltagare och deras skepp St. Anna varit höljt i dunkel. Den sensationella upptäckten som nu verkar kunna kasta lite ljus över mysteriet gjordes på Franz Josefs Land, sannorlikt en av jordens mest karga trakter. Kargheten har medfört att inga människor (bortsett från ryska gränsvakter som bara spelar kort inne på kasernbyggnaderna) någonsin har bott där. Det karga klimatet har också bevarat några sidor från kapten Brusilovs loggbok vilket kommer ge oss glimtar av hur livet kan ha tett sig för expedition fastfrusna i isen för snart hundra år sedan. Äventyrsklubben ser med spänning fram emot att dessa anteckningar görs tillgängliga för allmänheten.

Tills dess kan man läsa den sovjetiske författaren Veniamin Kaverins skildring av katastrofen, Two Captain's eller Valerian Albanovs bok In the Land of White Death.


Glasögon, snöskor, bälte, patroner och andra fynd från expeditionen.


Physorg.com