Snugg fit.

En garde!

I Viktorovs briljanta inlägg om Speke och Burton ska den eviga frågan om Nilens källa avgöras i en debatt. Att avgöra en fråga eller dispyt, ofta med motiveringar som främst var av emotionell och romantisk natur (äventyrsresande kunde med sann passion och övertygelse argumentera för att Nilens källa var just den sjö som var formad som ett kvinnosköte) med en sådan duelliknande tillställning kan kännas främmande för oss. Ännu mer dramatiskt blir det när man tänker på att juridiska tvister långt in på 1500-talet kunde avgöras med värjan.

le coup de Jarnac

Som exempel kan nämnas att den sista juridiska duellen i Frankrike genomfördes 1547 inför ögonen på kung Henrik II. Duellanterna var François de Vivonnes, seigneur de la Châtaigneraie och Guy Chabot, sieur de Jarnac. Platsen för duellen var Saint-Germain-en-Laye och Jarnac avgjorde striden med en så kallad hemlig stöt som han lärt sig av sin fäktmästare - en stöt som siktade mot motståndarens oskyddade knäväck. Stöten blev senare känd som le coup de Jarnac. Châtaigneraie fick ståendes med ena knät i marken höra hur Jarnac bad honom se striden som förlorad, något som han självklart vägrade. Jarnac utförde återigen sitt patenterade utfall och skar genom Châtaigneraie andra knäveck varpå Châtaigneraie föll till marken. Jarnac rusade upp till sin till synes avväpnade motståndare och bad honom erkänna att han ljugit för kungen och för Gud. Châtaigneraie teg och svarade med ytterligare ett utfall som Jarnac enkelt undvek. Trots Jarnacs vädjan till Henrik II att avbryta duellen var kungen overksam. Och Châtaigneraie vägrade självfallet att motta någon form av hjälp. Först när Jarnac tagit sin motståndares vapen och återupprepat sin vädjan förklarade Henrik II honom som segrare. Châtaigneraie, ursinnig och vanhedrad slet av alla bandage som placerades över hans sår - samma sår som några dagar senare dödade honom och den juridiska duellen i Frankrike. Duellerande fortsatte men enbart i form av hedersduellerande adelsmän emellan.

En mer samtida duell mellan Aldo Nadi och Adolfo Contronei. Som synes glömmer den frustrerade Aldo Nadi (närmast kameran), som var en yngre och mer erfaren tävlingsfäktare än sin motståndare men samtidigt en oerfaren duellant helt av att inta sin italienska grundställning i sin iver att komma åt Contronei.

En mer nutida duell är den mellan italienarna Aldo Nadi och Adolfo Contronei. Adolfo Contronei var en journalist och fäktkritiker som uttryckt i Nadis tycke negativa kommentarer om dennes fäktstil. Något sådant går förstås inte att tolerera med för en fäktare med flertalet medaljer från OS under bältet. Duellen var ett faktum. Scenen för duellen valdes till stallarna vid gallopbanan på San Siro i Milano. Contronei's erfarenhet syntes tydligt då Nadis första utfall gav honom en touché, vilket i tävlingssammanhang hade givit honom poäng fast i duellen blev det inte ens en skråma och Contronei utnyttjade tillfället och gav honom en rispa på underarmen. Detta var annat än det tävlingsfäktande som Nadi var van vid och han svor för sig själv när läkaren förband såren. Duellen pågick länge utan att Nadi vågade sig på ytterligare attacker. Han vägrade även att godta förslaget på att avbryta duellen från motståndarens sekundanter - ett klart brått mot dåtidens duelletikett. Men till slut bestämde sig Nadi för att gå till attack - motståndaren var fysiskt och psykiskt uttömd och den överlägsna minen från duellens inledande skede var som bortblåst. Nadi insåg att han skulle kunna skada, ja till och med mörda Contronei men i stridens hetta var det egalt. Men innan han han göra ett utfall reste sig Contronei ur garde och tog värjan i vänster han och den förvånade Nadi's högerhand i sin.

"Äsch! Nu har jag fått nog! Tack så mycket!" utbrast Contronei.

Nadi förundrades efter duellen över hur han hade kunnat träffa sin motståndare så mycket utan att göra någon större skada. Vi i äventyrsklubben är mer förundrade över hur det är möjligt att de båda senare på kvällen delade en flaska Champagne.

/Rafael

Ötzi

Stuff You Missed in Historyclass kör ett podcastavsnitt om allas vår favoritkopparstenåldersman Ötzi! Lyssna på det ni!

Love will tear us apart

Speke och Burton

När man talar om tidiga europeiska upptäcksresande i Afrika är det fullkomligt orimligt att utelämna Sir John Hanning Speke och Kapten Sir Richard Francis Burton. Tillsammans gjorde de expeditioner för att hitta Nilens mytomspunna källa. Detta var det mål som förde dem samman, och också den kil som skulle krossa dem. I deras första expedition blev Speke närapå ihjälhuggen av ett banditband i ett överfall ur vilket Burton tog sig blott något lindrigare - med ett spjut rakt genom båda kinderna.

Under sina därpå följande expeditioner blev herrarna ovänner. Burton menade att Nilens källa måste vara Tanganyikasjön, som han och Speke tillsammans funnit, även om Speke vid tidpunkten för upptäckten varit närapå blind och därför inte kunnat se den tydligt nog. Speke å sin sida höll sig till sin teori, att källan måste vara den sjö han själv funnit och döpt till Victoriasjön. Debatten var hård och fiendeskapen djup mellan de båda. De till och med hintade om att den andre upptäcksresanden skulle vara homosexuell. Situationen var kort sagt infekterad.

Saken skulle en gång för alla avgöras i en debatt mellan de båda giganterna. Debatten skulle hållas inför en stor publik vid British Association i Bath den 18 September 1864. Denna debatt blev aldrig av, det visade sig att Speke påträffats död, han hade skjutit sig själv i huvudet dagen innan, den församlade publiken förstummades.

Flera biografier målar ut paret som homosexuella, de drogs till varandra och hade en relation som var tydligt homoerotisk.
Speke var i sådana fall fortfarande kvar djupt inne i den viktorianska graderoben, och med tydliga misogyna drag. Han var bland annat en anhängare av kvinnlig omskärelse. Han beskrev den äldre Burton på följande sätt när de båda träffades första gången:

"[Burton was] The paradigm of the scholar-adventurer, a man who towered above others, both physically and intellectually, a soldier, scientist, explorer, and writer who for most of his life also engaged in that most romantic of careers, undercover agent."

Burton hade under sina år inom armén gjort egna privatundersökningar kring manliga bordeller som fördärvade kolonialväldets soldater, och även själv gjort vissa utsvävningar där. Han gifte sig med en katolsk kvinna vid namn Isabell Arundell men också varit känd för nära förbindelser med andra män. Giftermålet med Isabell menar många biografer dock främst ha varit ett konventionellt arrangemang. Efter Burtons död brände änkan alla Burtons dagböcker och även hans magnum opus, den 1200 sidor långa översättningen av den persiska The Perfumed Garden. Det sexuella innehållet förskräckte Isabell, och speciellt det kapitel som behandlade homosexualitet. Detta parti skall ha varit särskilt noggrant antecknat i. En annan sak som solkat Burtons gloria var hans intresse för pornografi, vilket viskades om i offentligheten.

Tänk hur annorlunda upptäcksresandets historia kunnat skrivas om endast den viktorianska synen på homosexualitet varit en annan! Tänk vad mysigt de båda kunnat ha haft det! De hade kunnat hjälpas åt, hittat källan tillsammans och överöst varandra med kyssar och ömhetsbetygelser på vägen.

Istället - osämja - offentlig smutskastning om den andres sexualitet (viktoriansk outande) och slutligen självmord.

Och vad gäller bisaken, Nilens källa, där fick historien till slut visa att Speke hade rätt. Victoriasjön visade sig tillslut vara Nilens källa, men det fick Speke alltså aldrig veta. Kanske visste han det redan? Kanske brydde han sig inte? Kanske sköt han sig för att han förlorat någonting annat?

In case of an emergency

Här på äventyrsklubben förespråkar vi självklart inte nyttjande av våld. Men vi medger samtidigt att det finns situationer då man som äventyrare kan ha nytta ett gevär. Så om du är strandsatt i djungeln på jakt efter Nilens källa eller om din packlama har dött och dina bärare övergett dig på 3000 meters höjd i Anderna så kan du alltid göra en sån här. Så blir livet lite lättare.

Tiden läker alla sår

När jag läser Peter Englunds text om tidens historia, eller tiden genom tiden om ni så vill, så fascineras jag av hur krig och elände frambringar en alldeles egen sorts kreativitet i krigets deltagare och hur deras idéer sedan passerar in i och blir en ovärderlig del i människors vardag när kriget väl är över. Innovationer skapade under dessa förutsättningar är ofta väldigt ändamålsenliga och har en väldigt elementär funktion - en innovation bör göra det lättare att döda fienden och/eller svårare att döda sina egna.

Ser ni något speciellt på denna soldat. Bilden är taget 1917, alltså året innan kriget skulle avslutas.

Det första exemplet på en sådan uppfinning är armbandsuret som utvecklades under första världskriget som en följd av en ny framryckningsstrategi. Meningen var att artilleriet skulle beskjuta en smal strimma längsmed frontpartiet. Denna dödens slöja skulle senare avancera framåt mot fiendens skyttegravar med en tidigare bestämd takt på 25 meter i minuter och soldaterna skulle följa i dess spår (taktiken kallades för "den krypande stormelden"). För att "lyckas" med detta (tydligen var dödsantalet bland de egna soldaterna väldigt höga vid just dessa framryckningar) så krävdes det precision och planering. Från slutet av 1600-talet och fram till första världskriget så var fickuret en vanlig accessoar för den belevade gentlemannen. Men ett fickur passar bäst för en upprätt gentleman och inte för en krälande soldat. Det första armbandsuret tillverkades i Frankrike för tyskarnas räkning(!). Armandsuret blev en nödvändig och i många lägen livsavgörande accessoar för den enskilde soldaten. Det fick en snabb spridning och vid 1930 gick det 50 armbandsur för varje fickur. Vidare spekulerar Englund i att just armbandsuret är ett exempel på hur förhållandet mellan krig och fred gått från att krig liknar fred, dvs soldater har med sig fru och barn, möbler och husdjur ut i fält till att fred istället liknar kriget: "Krigets former sipprar in i vårt tal och vårt sätt att leva". Englund avslutar sin essä med sanningen:

"Det speglar nog också att världsurets takt blivit än mer uppjagad - 1991 års män har på grund av de ballistiska missilerna några minuter på sig där 1914 års hårt pressade män hade dagar - och framför allt mer ofrånkomlig och allestädes närvarande. Det är ingen som bryr sig om naturens tid längre, för den abstrakta klocktiden lämnar oss aldrig någonsin. Tiden finns med som en ständig påminnelse, en evig förebråelse, där vi går omkring med det stora krigets märke på våra handleder."

Andra exempel på innovationer som fick sitt genombrott under första världskriget och som sedan klarade att ta steget över till det civila livet var cigaretten och trenchcoaten. Cigaretten användes flitigt under kriget och soldater försågs med rikliga mängder då tobaken har en lindrade effekt mot bland annat hunger.

Ett annat exempel på krigsmode som klarat övergången till det civila på ett alldeles utmärkt sätt är kravatten (numera samlingsnamn för all form av halsbeklädning, tex slips och halsduk). Under 30-åriga kriget så hade kroatiska ryttare ett band för att hålla ihop kragen.

De franska soldaterna uppfattade detta som trés bien, mycket snyggt och anmanade modet. Kravatt är det franska ordet för kroat och således fick den nya plagget namnet från sina upphovsmän. Ordet krabat är ursprungligen från lågtyska och syftar också till kroater från samma tid men har en annan innebörd på svenska.

Det är väl något att tänka på nästa gång vi använder slips, armbandsur eller något annat av krigens alla efterlämningar.

Rafael

Kids, Magellan's a lot cooler than Justin Bieber!